Det var dramatiskt. Alla backade. Som så många gånger förr fick vi bevittna hur svårt det är att spela på en boll som ligger stilla. Hur tankarna ställer till det även för de bästa.
Ryan Fox, mannen som ingen hade räknat med, stack ut, visade nerver av stål. Inte minst på sista hålet. Blev sämst rankade spelare att vinna golfens mest anrika tävling sedan Darren Clarke 2011 – och visst var det precis vad golfen som sport behövde?
Ryan Fox vinst var inte bara en liten saga i sig, det var en väldigt nyttig påminnelse om att golf är just en sport och inte en TV-show.
Fox är den förste nyzeeländaren att vinna The Open sedan 1963, då Bob Charles lyckades med konststycket att vinna på andra sidan jordklotet. Han gjorde fyra birdies sina sex sista hål, och lyckades framförallt att skaka av sig några riktigt oturliga studsar.
Ett exempel var när ett till synes både smart och perfekt utslag, med en järnklubba, studsade och studsade på Birkdales bakade fairways och till slut trillade över bunkerkanten, stannade direkt och gav ett i stort sett omöjligt läge.
Men det är den här typen av motgångar som varje The Open-mästare måste hantera.
Vad som verkligen stack ut med Ryan Fox seger var så klart segerputten på det 18:e hålet, jublet, och hur han tog sig an uppgiften på ett sätt som är så signifikativt för honom. Sam Burns hade nämligen knappt hunnit plocka upp sin boll ur koppen innan Ryan Fox boll lämnade hans klubblad och var på väg mot hål.
Vi återkommer till den.
När han klev upp på sista tee var Ryan Fox lika med Cameron Young, som höll kroppen varm på drivingrangen i hopp om ett särspel. Där och då visste Fox att en birdie krävdes för seger, och sa till sin caddie “Jag slår driver, vi ska ge det chansen”. Det är så uppfriskande att se den här typen av offensiva approach ge resultat, inte minst när det kommer från någon som aldrig tidigare vunnit på golfens största scen och som bara för några år sedan hade som mål att bara “ta sig till en av golfens stora proffstourer”.
Tillbaka till den där putten som redan blivit klassisk. I en tid då 5,5-timmarsrundor blivit allt vanligare chockade Fox de flesta med sin snabbhet och efter att den trillat i hål sa han; “ett beslut behöver inte ta så lång tid att fatta”. Och kanske var det just det som gjorde skillnaden – att Fox inte hann tänka de där jobbiga tänkarna som fick motståndarna att göra bogeys.
Det är en teknik många kan, och kanske bör, ta efter.
Även vi vanliga klubbgolfare.
En cirkus vi sent ska glömma
Tyvärr var det en regelincident som stal mycket av strålkastarljuset i år. Bryson DeChambeau bar huvudrollen och vad jag tycker om situationen kan du läsa genom att klicka här.
Sammanfattningsvis kan jag bara säga att det var starkt av arrangören The R&A att hålla fast vid beslutet att plikta Bryson och på så vis stå upp för golfens regelbok och identitet.
När är det dags för Tommy-lad?
Tommy Fleetwood spelade runt knuten från var han växte upp och populariteten märktes så klart. Engelsmannen är en av de bästa aktiva spelarna, om inte den bäste, som fortfarande inte vunnit en major. Å ena sidan måste han vara besviken över att inte på allvar hota om segern, men samtidigt måste han ha fått med sig minnen för livet.
Det hade varit en saga om han knep sin första major i Southport. Men samtidigt är jag övertygad om att “Tommy-lad” har spelet som krävs för att till slut nå hela vägen.
Behöver ingen skolbokssving för att vinna majors
Ryan Foxs sving är ingenting du lär ut, och inget du bör försöka kopiera, men är också ett bevis på “it’s not how, it’s how many”. Golf handlar om att få bollen i hål, och för att lyckas är mental styrka viktigare än teknisk färdighet.
Högt betyg – men var Birkdale för lätt?
59-watch för Lucas Herbert och tre 62-rundor. Royal Birkdale spelade “firm and fast” och hade den där perfekta The Open-färgen. Men man kan fråga sig om den stundtals också spelades för lätt. Kul och spännande flaggplaceringar, inte minst under den sista dagens spel, gjorde tävlingen riktigt underhållande att följa.
Ett litet frågetecken för Ludde
Avslutningsvis ett par ord om vår klarast lysande svenska stjärna. När Ludvig Åberg slog igenom och tog sin in i Ryder Cup-laget 2023 gjorde han det genom att ta vara på chanser. Han vann i Schweiz och kändes överlag som en kille som högg när möjligheten fanns där.
Att vinna golftävlingar är inte lätt – det har vi som sagt fått bevittna från flera olika spelare – men jag tycker inte heller att vi ser riktigt samma självklara beslutsamhet från Ludde som inte alls varit att känna igen när säcken ska knytas ihop. Det tydligaste exemplet är de där veckorna på TPC Sawgrass och i Houston, och även om han varit med och huggit lite lätt så har det inte heller känts glödhett under årets övriga höjdpunkter.
Till nästa säsong gäller det att slipa lite på det mentala. För höjden i hans spel finns där utan tvekan.